SÄMST med betoning på sämst uppdatering. Och då menar jag verkligen sämst...!
Iallafall, det har väl hänt en del sen sist, vi har ju hunnit med att fira både jul och nyår.
Tiden mellan har väl varit ganska lugn, den korta veckan mellan jul och nyår spenderades hos pappa, och den blev väldigt avslappnad d.v.s efterlängtat.

Denna första veckan har också varit lugn, tillbringat några dagar med vänner och några hemma med delvis läxböckerna framme. Men jag har ju bestämt mig, så då får jag väl se till att få tummen ur och fixa detta.
Men det är inte mycket krafter kvar.

Om åtta och en halv timma ska jag sitta i köket igen med böckerna i ansiktet och försöka koncentrera mig på innehållet utan att komma nära de dumma tankarna. För de dumma tankarna gestaltar sig som spöken och flyger runt och distraherar, säger dumma saker. Jag är så jävla rädd.

För er som inte visste hade jag för ett halvår sedan en annan blogg, där jag skrev om kampen genom mitt såkallade liv. Dock blev jag ofta alldeles för djup och närgången på mitt eget liv, vilket jag innerst inne inte vågade erkänna och fick genom bakvägen skit för att jag var på tok för utlämnande och skrev allt om min sjukdomsbild, så jag la ner bloggen totalt. Det tog ett tag för mig att bestämma mig för att börja blogga igen, fråga mig själv om jag verkligen ville blogga, och kom fram till att jag faktiskt ville ge det en chans till. Men då till min fråga (som jag också ställer till mig själv), varför skulle någon vilja läsa om mitt liv, min vardag och mina intressen?
Det finns oändligt många bloggar om människors vardag, där man skriver om vilken smak det var på  frukostens yoghurt, om vilka leggins man ska ta på sig när ska gå ut med hunden o.s.v. Ni fattar grejen. Men varför? Och vad är det som drar oss människor till dessa bloggar? Jag menar inget illa med detta, verkligen inte, jag läser dem själv och fångas lika mycket. Men varför lägga ner så enormt mycket tid på att ha en blogg om egentligen ingenting. Jag är väldigt intresserad av människor, och tycker det är roligt att läsa om andras liv. Kanske är det bara ett sätt att fly från mig själv ibland. Jag vet inte, och jag vet inte varför jag skriver det här, men vi människor fungerar på det sättet. Och det är ganska skönt att se att många av oss fungerar precis som många andra.
Åter till min blogg. Som sagt, efter att ha skrivit en del om mitt liv och sjukdom, och sedan fått kritik mot det, är det ganska naturligt att jag inte skriver så mycket om just min sjukdom här i bloggen. Är det fine mer er?

Nu slockar jag snart, och kommer säkert komma på mig själv nästa gång jag startar datorn att jag skrivit jätteskumma grejer. Men det ser vi då.
Nu ska jag S O V A, så natti natti.